Sent på eftermiddagen fredagen den 1 november startade resan mot en storartad konsert i Jönköping. Robert Wells och Anders Berglund skulle fira 30 år tillsammans.

Mona, som var resledare och arrangör, såg till att alla var med och på riktigt festhumör. Resan gick direkt till Jönköping, men inte till Elmia konserthus där föreställningen skulle äga rum, utan till en mycket trevlig restaurang, Sjökanten vid sjön Rocksjön. Där hade vi gott om tid att njuta av en god middag med fisk som huvudrätt. Därefter var det dags att åter sätta sig i bussen, förd av vår välkända chaufför Roland, med destination Elmia Konserthus. Framkommen dit hade vi även där gott om tid att förbereda oss för en lång sittning. Det var utlyst att föreställningen skulle sluta 21.45, men ack vad vi bedrog oss. Inklusive paus visade det sig att föreställningen var på över 3 timmar. Robert Wells ville bara inte sluta! 

Jag var själv ganska säker på att man inte skulle få fotografera under föreställningen, men det visade sig att det fick man visst! Som tur var hade jag tagit med mig kameran in för att ta lite bilder i foajén, men jag hade inte tagit med ett teleskopobjektiv. Istället hade jag ett ganska vidvinkligt objektiv. Kameran, trots sin litenhet, är dock försedd med digitalt zoom, så det kunde jag utnyttja. Jag blev överraskad av att en del bilder blev helt OK, trots ett ganska stort avstånd till scenen. Ljussättningen av föreställningen är ju inte anpassad för de som fotograferar, utan de kraftiga färgerna och strålkastare kunde störa ibland. Men bilder blev det!

Showen var enorm! Robert och Anders hade verkligen laddat för fullt inför detta 30-årsjubileum. Att fylla 2½ timmars show utan att det blir för mycket av bara de två är säkert inte lätt, men det klarade de galant. Musiken växlade mellan allt man kan tänka sig, från rock till den stillsammaste pianomusiken. Jag kommer särskilt ihåg Beethovens andra sats av pianosonaten Pathétique. Jag slöt ögonen och bara njöt. Det fanns många inslag som väckte gamla minnen, inte minst Roberts hyllning till Victor Borge. Växlingarna mellan olika musikstycken var så typiska och drog till sig igenkännande skratt bland publiken. Vi har alla säkert våra favoriter bland de många artister som fanns med. Själv tyckte jag att Nina Söderqvists sång var fantastiskt, samt när det gäller pianospel, den unga Alice Power, bara 18 år gammal och redan ett stort namn. Maria Wells, Roberts hustru var också storartad, särskilt i gruppen Vocalettes.

Efter en hellyckad kväll i Jönköping vände vi hemåt till respektive ort. Vi tackar för en mycket underhållande festkväll.

Halvard Nilsson