Den första aktiviteten sedan Corona drabbade oss 2020 har gått av stapeln tisdagen den 24 augusti 2021. Den gick på Golfbaneleden som går runt Isaberg Golfklubbs västra bana och ut på naturreservatet Ettö. Guiden var undertecknad.
Numera täcker Isabergs Golfklubb en stor del av det som en gång utgjordes av Nissafors Bruk, det vill säga det järnbruk som under 181 år producerade smidesjärn. På den tiden hördes hamrarnas dunk upp till 2 km bort och hundratals människor i bygden arbetade för att driva bruket. Värst var det säkert för bönderna som var anslutna med kontrakt som innebar att de var livegna och tvingades jobba även om de var sjuka. Kunde de inte uppfylla sin kvot så riskerade de att hamna på fattighuset. Förutom att tillverka träkol, av vilket det gick åt stora mängder, fick de sköta transporterna av olika slags material, inte minst de tunga järnstängerna som skulle fraktas genom skogen till exempel till Gnosjö där de användes i tillverkning av metalltråd. Vid Rasjön, halvvägs mellan Taberg och Nissafors Bruk fanns en masugn som producerade tackjärn, som sedan fraktades till Nissafors Bruk där det färskades och blev till smidbart järn. Livet var således oerhört tufft och dagens golfspel på samma område står i bjärt kontrast till livet förr, men idag är det nog ingen som tänker på detta när de peggar upp på välklippta tees.
Tillverkning av järn var tänkt redan på 1600-talet. En diplomat med namn Magnus Durell hade förlänats Källerö by av Drottning Kristina. Han byggde sedermera Källeryds kyrka och startade även en prästgård där han själv tillsatte prästen. Problemet när det gällde ett tänkt järnbruk var att han inte fick köpa den skog som han behövde för att förse bruket med träkol. Ungefär hundra år senare så fick den tekniskt kunnige Johan Camitz d.ä. och hovrättsrådet Nikolaus Silverschiöld, som hade kapitalet, koncession för ett järnbruk. Detta bestod framförallt i ett Privilegiebrev som gav dem rätt att nyttja fallet för att utvinna kraft. De hade dessutom köpt den mark vid Bjersveds Säteri, väster om fallet, som Magnus Durell inte fick köpa hundra år tidigare.
Historien om Nissafors Bruk kan sägas vara uppdelad i tre delar. Den första delen är den största och längsta, det vill säga själva järnframställningen och framförallt tiden för Fideikommisset, som startades 1797 av den dåvarande ägaren amiralitetsöverkommissarien Samuel Löfvenskiöld och som varade i 141 år.
Den andra delen är historien om Corps de Logi, eller Baronavillan kallad som byggdes 1857 och revs år 1963. Huset innehöll 36 rum, förutom kök och en del andra serviceutrymmen. Här pågick under senare delen av 1800-talet något som kan betecknas som livets glada dagar för de välbeställda. När det var fest byggdes särskilda ställningar upp utanför så att Allmogen kunde titta in genom fönstren på festligheterna som pågick innanför. I Nissan ankrades stora tjärtunnor som tändes på och lyste upp utanför. Tack vare en källa uppe på höjden en bra bit väster om Nissastigen så hade man rinnande kallt vatten i huset och även i det orangeri som byggdes strax intill Rättargården. I Orangeriet odlades bland annat exotiska frukter och grönsaker.
Den tredje delen av historien startar när utländsk konkurrens om järnframställning hade tagit död på den verksamheten. Den sista ägaren till bruket, baron Erik Leijonhufvud flyttade till London och överlät skötseln av verksamheten till en förvaltare vid namn Gustav Lord. Tre smeder arrenderade järnbruket fram till 1906 då den verksamheten upphörde helt. Gustav Lord arrenderade marken vid fallet i 49 år och byggde en trämassefabrik en bit nedströms från fallet. Fideikommisset pågick ända till 1938 då Kooperativa Förbundet tog över fallrättigheterna. En kraftstation planerades, men blev aldrig verklighet. De flesta byggnader har rivits, men kvar står tre (förutom diverse bostäder). De är dels de båda flyglarna till Corps de Logi, samt Järnboden, som står vid infarten till banarbetarnas verkstäder.
Vid golfklubbens parkering, närmast bron över Nissan, finns en stor tavla som berättar mer i detalj om brukets historia. Det finns även broschyrer i en brevlåda med ännu mer information för de som är intresserade. Tavlan kom till i samband med ett större projekt att berätta om historien kring flera verksamheter längs Nissans hela sträckning. Bilderna från vandringen tagna av Rolf, Ingegärd och undertecknad talar för sig själva. /Halvard Nilsson, guide.