En av årets få soliga dagar, än så länge i alla fall, berättade Eva Andersson från Sagomuseet i Ljungby om Folktron i gångna tider. Det var då när det inte fanns elektricitet i huset, det blev mörkt när solen gick ned, och värmen fick man oftast genom att elda i huset.
Vi satt bänkade i Torghusets biosalong, det var bara raden längst fram som var glest besatt, lika bra det med tanke på några av de ruskiga historier som skulle komma att berättas. Annars hade man kanske kunnat bli tagen av ett Troll, eller ännu värre Näcken. Eva, som är skåning berättade på sitt inlevelserika sätt och på helt tydlig skånska om de många väsen som fanns förr i tiden tack vare folks fantasi och rädsla för det okända, konstiga ljud och rörelser i skogen. Det var särskilt här i Småland, där skogarna är djupa och där man kunde gå långa sträckor på stigarna och inte möta en levande själ. Istället tyckte man sig möta andra varelser. Idag är vi så upplysta att vi tror nog inte att det finns sådana väsen, men erkänn att visst kan det vara lite kusligt när man just skall somna i mörkret och man hör något oväntat ljud, kanske en mus som råkat putta till något som fallit ned, eller ett element som knäpper när värmen går på.
När familjerna satt i sin stuga, särskilt på hösten eller vintern när det var mörkt i många timmar, berättade de historier för varandra. Det kunde röra sig om Troll, Jättar, Näcken, den otäcka Lindormen eller kanske allra värst om den hemska Gloson, en gris med skarpa taggar på ryggen som kunde sprätta upp folk när den sprang mellan benen på dem. Ja, Ni hör vad vi fick lyssna till, det kunde skrämma vem som helst, särskilt i en mörk stuga där man strax skulle gå och lägga sig. För barnen var mycket av skrämseltaktiken ett sätt att få barnen att vara försiktiga så att de inte råkade illa ut genom att till exempel drunkna i en forsande å. Ett exempel är Näcken som fanns i ån som flöt förbi i närheten. I den fick man absolut inte falla för då kunde man bli tagen av Näcken.
Folk lärde sig olika knep att skydda sig på. Troll tycker inte om kors, så om man jagades av Trollen skulle man ta tillfället att springa över ett fält där det fanns plogade fåror. Trollen gav upp när de skulle vara tvungna att korsa fårorna. Om det fanns ett Gloson i närheten gällde det att stå med benen i kors så Glosonet inte kunde springa mellan benen. I sängen kunde man skydda sig genom att lägga en kniv eller sax av metall under madrassen. Saxar i kors var också mycket effektiva och lades ofta på fönsterbrädan för att skydda huset från Väsen.Tänk, jag brukar lägga min sax i kors i diskstället när jag har diskat den. Jag visste inte att jag är så vidskeplig, men just det, jag går heller inte under en stege som står rest mot en vägg.
Eva berättade till slut att hon numera är bosatt på en spökherrgård i den småländska skogen. Där finns ett spöke, en mörderska från 1600-talet, men ingen fara, Eva är på god fot med henne. Hon arbetar som berättarpedagog på Sagomuseet i Ljungby. Undertecknad var själv på besök i Sagomuseet ifjol och kan verkligen rekommendera det. Verksamhetsområdet för museet täcker ett stort område inom flera kommuner och det finns många platser där man kan stanna till, öppna en lucka på en stolpe och ta del av lokala berättelser. Evas berättelser var mycket uppskattade och efter en timme, som passerade snabbt, gick vi ut ur salongen för att dricka kaffe och äta wienerbröd. Tack för en fin eftermiddag!
Halvard Nilsson
